Tänk om alla visste...

Nyhetsflöde
längst ner på denna sida

Länk till www.PADI.com
Öppettider under 2017
 
 Måndag           Stängt
  Tisdag        ca:12:00-18:00
 Onsdag        ca:12:00-18:00
 Torsdag        ca:12:00-18:00
  Fredag        ca:12:00-18:00 
  Lördag        10:00-13:00
  Söndag            Stängt

 Om ni behöver någon övrig hjälp eller boka kurs. Skicka ett sms till 0703107212

           Bildspel från Johannes L

Johannes L
vårt kära husvrak. 250 meter från land ligger vårt husvrak Johannes L. Stålbåten sjönk november 1979 när hon skulle lämna Helsingborgs hamn. Inga personer drunknade fast räddningsaktionen blev dramatisk. Vraket ligger på 6-8 meters djup med barbord sida mot botten och med kölen mot land. Från ytan till styrbords sida är där bara 1,5 meters djupt så både snorkling och dykning är lämpligt och roande. Här kan man se hur en stålbåtsvrak kan mångdubbla den biologiska massan avsevärt på ett sådant här område. Kom in till oss så visar vi vart du lämpligaste går i vattnet för denna upplevelse. Ni kanske vill göra ett provdyk tillsammans med oss på vraket.

Dyka i Öresund
Att dyka i Öresund kan kännas skrämmande för många. Skrönan om att det skall vara kallt och mörkt utan liv är en känsla många icke dykare har. Men vi som tillbringar vår tid här under ytan vet at så inte är fallet. Här är ljust och härligt med fina färger och öppet för oss alla som vill njuta av denna tillvaror. Här nedan ett litet Youtube klipp från två amatördykare som leker utanför stranden i Rydebäck på 4-6 meters djup med en Go-pro
.

Nyheter och information
Här nedan ligger lite blandade nyheter och information samt rapporter.
 

2016 > 07

Vad vet du om Öresund stolthet.?
Här kommer en aktuell och historisk berättelse om knähaken naturesarvat.

“Under en del af juni månad 1896 och likaledes under en del af juli 1897 hade jag erhållit i uppdrag af Kgl. Lantbruksstyrelsen att anställa undersökningar angåen­de djurlifvet i Öresund, samt göra samlingar af därstädes förekommande hafsdjur. Sedan dessa samlingar nu till största delen blifvit genomgångna och bestämda, ser jag mig i stånd till att framlägga följande berättelse och ehuru densamma ej kan mäta sig med de storartade arbeten, som öfver liknande praktisk-vetenskapliga ämnen framlagts i grannländerna, så torde den dock i sin anspråkslöshet ega ett visst värde. Detta är af både positiv och negativ art, därigenom att berättelsen framlägger de rön, som genom undersökningarne ernåtts och på samma gång lem­nar en antydan om huru mycket, som ännu återstå att utforska och huru önskvärdt det är att så måtte få ske, äfven om man ej vill göra så stora uppoffringar för denna sak som i grannländerna, där vetenskapliga expeditioner utrustats, biologiska an­stalter inrättats o. s. v. Orsaken hvarför föreliggande arbete ej är fullständigare, beror dels på den begränsade tiden, som kunnat användas, och dels på den svaga utrustningen. Jag har nämligen endast kunnat förfoga öfver liten segelbåt samt haft skrapa och trawl ej större än att de kunnat skötas med handkraft.“.

Ovanstående citat är hämtat från Einar Lönnbergs rapport från hans undersökningar i Öresund 1896-97. Det är slående att många av de för­hållanden som han nämner fortfarande är giltiga 2015. Mycket återstår fortfarande att utforska av Öresund, grannländerna satsar mer på havsforskningen och vi i Sve­rige har begränsad tillgång till utrustning för undersökning­ar. Detta är särskilt tydligt på svenska sidan av Öresund och vi som sitter i Helsingborg blickar avundsjukt mot dans­karnas resurser i Helsingör. I Helsingör finns ett myck­et välskött och välbesökt Öresundsakvarium med nära koppling till Köpenhamns universitets havsforskning i samma byggnad. Dessutom finns ett nytt, stort, sjöfarts­ museum i det lilla Helsingör.
Tack vare ideella krafter finns dock Råå Museum för fiske och sjöfart, på Råå.

Under 1980-talet sålde Lunds universi­tet sitt enda undersökningsfartyg Carolina och sedan dess har havsforskningen suc­cessivt minskat i omfattning där. Under 1990 förvärvades dock fartyget av Hel­singborgs kommun och döptes till Sabella men har sedan övergått i privat ägo och inhyrs numera av kommunen. Under 2000 togs också initiativ till en marinbiologisk utbildning på Campus Helsingborg men tyvärr lades denna ner av universitetet tio år senare.
Det blir allt viktigare för att försöka för­stå hur våra alltmer ökande mänskliga ak­tiviteter och ingrepp påverkar havsmiljön. Egentligen speglar förändringar i havs­miljön alla våra aktiviteter på land. Vare sig vi använder näringsämnen, kemika­lier eller förändrar vårt klimat så kommer detta att visa sig i havsmiljön som vi alla är beroende av. Dom djupa havsbottnarna kan i viss mån ses som slutstationer för denna påverkan även om en hel del åter­cirkuleras. Därför är det också viktigt att vi sätter värde på och har kunskaper om vår havsmiljö så att vi kan tolka och förstå vad som händer. Vi är alla beroende av havsmiljön!
Öresunds korallrev - utanför Råå

Knähaken kallas av marinbiologer det område som ligger väster om Knähaken­pricken. Denna prick fanns redan på Einar Lönnbergs tid och han benämner lokalen kort och gott: ”vid Knähaken-pricken”.
Utmärkningen som tidigare var en kvast­prick byttes 1965 ut till en gul och svart västkardinal enligt det nya utmärknings­systemet. Den senare har bytts ut till en boj efter önskemål från fartygstrafiken. En större flytkropp behövdes eftersom den vanliga pricken ofta drogs ner av den starka strömmen. Utmärkningen markerar grundområdet utanför inloppet till Kop­parverkshamnen i södra delarna av Hel­singborg. Utanför grundområdet finns en djupbrant som snabbt stupar ner till över 30 meters djup. Där finns Öresunds hem­ligheter - havsdjuren vid Knähaken.

Knähakenområdet ligger i sydändan av Öretvisten, djuprännan utanför Helsing­borg som står i förbindelse med Katte­gatts salta bottenvatten. Platsen ligger på 25-36 meters djup och påverkas därför inte av det bräckta östersjövattnet i sun­dets ytvatten. Temperaturen varierar un­gefär mellan 4°C och 11°C över året och salthalten mellan 30-34 ‰. Det är alltså ganska stabila förhållanden som djuren vid Knähaken upplever med avseende på salthalt och temperatur. Strömmarna kan dock variera avsevärt, framförallt i styrka. Bottenströmmen kommer dock oftast från norr och för med sig det salta Kattegatts­vattnet. Detta har stor betydelse eftersom strömmen för med sig salthaltskrävande larver av bottendjur som inte skulle klara sig i de bräckta ytvattnet. Ytströmmarna i Öresund mellan Helsingborg och Hel­singör är kraftigare än i något annat områ­de längs svenska kusten (Jonny Svensson, SMHI). På grund av sundets krökning vid Helsingör blir både syd- och nordgående strömmar kraftiga även nära land på den svenska sidan. Nära ytan går strömmen ofta med 1 knop eller mer och ibland upp till 4 knop. På djupet minskar strömmen men kan fortfarande uppgå till nästan 2 knop på drygt 20 meters djup. Vegetatio­nen är sparsam på grund av det svaga lju­set men att döma av undersökningar från 1970-talet hyser området ett antal rödalgs­arter som endast finns på ett fåtal lokaler i Öresund (von Wachenfeldt 1975).
Bottenförhållandena är ganska omväx­lande och området ligger i en övergångszon mellan grova substrat och gyttjegrovlera (SGU 1979). I en stor del av Knähaken­områdetär ytsedimentet tunt och har ett underlag av bergbotten. På sina ställen finns också både sten och skal ovanpå se­dimentytan. Sammanfattningsvis är alltså omvärldsfaktorerna vid Knähaken mycket speciella. Strömmarna är starka, i det när­maste kontinuerligt, medan salthalt och temperatur är relativt stabila. Detta är san­nolikt de viktigaste förklaringarna till det rika djurlivet mitt i Sundet nära nålsögat mellan Helsingborg och Helsingör.

Hästmusslan –långlivad men känslig
De starka strömmarna vid Knähaken är en av orsakerna till det rika djurlivet och Gunnar Thorson (1950) anger detta vara gemensamt för platser med bankar av hästmusslor. Hästmusslan Modiolus mo­diolus spelar nämligen en mycket central roll för djurlivet vid Knähaken. Liksom den närbesläktade blåmusslan är den fil­trerare och de starka strömmarna transpor­terar plankton och dött organiskt material som den suger i sig. Musslan är långlivad och exemplar på nära 50 år har observe­rats. Könsmognaden inträder normalt mel­lan 4 och 6 års ålder. Fortplantningen sker genom att könsprodukterna släpps direkt till vattnet men är inte så intensiv som hos Hästmussla Modiolus modiolus. den snabbväxande blåmusslan och vissa år kan den till och med helt utebli.
Hästmusslan är mycket känsligare för salthaltsvariationer än blåmusslan. Den tål bara salthalter ned till 25-30 ‰ medan blåmusslan kan klara sig i så låga salthal­ter som ned till 5-6 ‰. I svenska vatten lever därför hästmusslan på större djup där salthalten är stabil. I norska fjordar, där ytvattnet är saltare, kan man däremot finna dem ända uppe i tidvattenzonen. Populationer med hästmusslor är stabila och fluktuationer i populationsstorleken är små i jämförelse med blåmusslor som kan försvinna ett år för att åter etablera nya populationer på ett par år. Återetable­ring av en utfiskad hästmusselpopulation kan däremot ta flera decennier och visar att denna typ av bottenfauna-samhälle kan vara mycket känsligt.
Utbredningen är boreal. I Atlanten fö­rekommerde från Vita havet till Biscaya, samt utanför Island och Färöarna ned mot Nordamerikas östkust till North Carolina. I Stilla havet finner man dem från Berings hav till Japan och Kalifornien.
Bankar med stora mängder hästmusslor är sällsynta i södra Skandinavien. Enligt Petersen (1913 och 1918) finns de nästan enbart i Öresund, Bälten, södra Kattegatt och i de norska fjordarna. Enligt Thorson (1950) finns hästmusselpopulationer från Skagen och ner i Öresund. Vid den svens­ka västkusten finns, mig veterligen, främst mindre population av hästmusslor.

Hästmusslan bygger upp ”korallrevet”
Hästmusslorna bildar hårdbotten för ar­ter som normalt lever på klippbottnar. På grund av musslornas långa livstid hinner många arter kolonisera hästmusselbankar. Hästmusslan förankrar sig till fast substrat med hjälp av byssustrådar (proteintrådar) som den själv tillverkar och påträffas of­tast på mjukbottnar med inslag av sten där den ligger halvt nedgrävd. Vid Knähaken är musslorna ofta förankrade i varandra och bildar aggregat på tiotals musslor som kan väga flera kilo. Detta är tämligen unikt och finns troligen inte på många fler platser längs svenska kusten. I aggregaten finns olika miljöer för en mängd andra ryggradslösa djur. Dessa miljöer är viktiga som skydd och djur som lever i mussel­bankar klarar sig betydligt bättre mot rov­djur än om de lever fritt på botten. Häst­musslorna själva värjer sig mot de flesta rovdjursattacker när de uppnått en längd av 35-45 mm och växer därför snabbt till denna storlek, sen avtar tillväxten. Stora sjöstjärnor, havskatt, krabbor och humrar är exempel på rovdjur som äter hästmuss­lor.
Aggregaten är kanske ett kollektivt sätt att hålla sig kvar i de starka strömmarna, särskilt vid ung ålder och liten storlek.
Kollektivt boende är för övrigt ofta fö­rekommande vid Knähaken. Förutom att en del arter har sina fästen direkt på häst­musselskalen, som därvid utgör ett slags hårdbotteninslag på mjukbottnen, så lever många arter i musselaggregatens skryms­len. Aggregaten tillför flera nya dimen­sioner eller nischer till den annars ganska släta mjukbottnen. De arter som sitter på skalen får ett fördelaktigt och upphöjt läge över botten där de före andra kan ta för sig av partikelregnet eller det som passe­rar i sidled med bottenströmmen. De djur som lever i skrymslena mellan musslorna erbjuds en skyddad miljö mot rovdjur och dessa ”mikromiljöer” kanske också inne­bär speciella näringsbetingelser. Möjli­gen utnyttjas musslornas avfallsprodukter också av en del djur.
Sju olika arter av sjöstjärnor, sju sjöbor­rar, sju arter av ormstjärnor och tre arter av sjögurkor kan dessutom påträffas på mjuk­bottnen mellan musslorna. Tidigare fanns även Haploops-samhället på mjukbottnen men det har gått kraftigt tillbaka i Öresund och Kattegatt.
Fiskar
Den rika förekomsten av stora bottendjur är en viktig födokälla för många fiskar som till exempel torsk och havskatt. Det är välkänt att stora lekmogna torskar årligen vistas i området under lektid. Torsken äter många stora bottendjur när den inte är in­riktad på fiskdiet. Havskatten, som tyvärr minskat kraftigt, är specialist på att krossa stora och tjockskaliga djur, både musslor som islandsmussla och hästmussla samt tagghudingar. Exempel på små arter som är vanliga är tejstefisken, som är viktig som föda för torsk och skäggsimpa. Klorockan, som är ganska vanlig, fäster sina äggkaps­lar i hästmusslornas byssustrådar. Pigghaj förekommer någon gång.
Mjukbottenavsnitten är viktiga fö­dosöksområden för flatfiskar som t ex sandskädda, rödspätta och sjötunga. Sand­skäddan äter främst ormstjärnor, rödspät­tan lever huvudsakligen av tunnskaliga musslor men även av havsborstmaskar, medan tungorna är helt specialiserade på havsborstmaskar. Slutligen bör det näm­nas att stora mängder skrubbskädda över­vintrar i Knähakenområdet kring lektiden Historik kring Knähaken-området
Ett flertal framstående forskare har för­undrats över den stora artrikedomen som området vid Knähaken hyser. Svensken Einar Lönnberg var den förste som an­gav området i sina artlistor från 1896-97 (Lönnberg 1898). Då kallade fiskarna denna typ av botten för ”skarp” eftersom musslorna och deras påväxtdjur ofta rev sönder de sköra bomullsgarnen. Den danske pionjären Carl Georg Johan­nes Petersen ägnar det rika marina livet på hästmusselbanken vid Knähaken särskild uppmärksamhet och Knähaken får anses som hans ”typstation” för detta djursam­hälle. Petersen besökte Knähaken 1911-12 och han fick då i sina prover upp den i särklass största biomassan av de tjugo hästmusselbankar som han besökte i bör­jan av seklet.
Lunds Universitet fick vid sina under­sökningar mellan 1926 och 1949 över 150 större arter av bottendjur i ”några skrap” med bottenskrapa. Hans Brattström, som senare byggde upp den marinbiologiska stationen i Bergen, genomförde en om­fattande inventering av tagghudingar i nordiska vatten 1933-1939, och han var så överväldigad av artrikedomen vid Knä­haken att han framhöll lokalen som en av de rikaste längs den svenska kusten. Gunnar Thorson, tidigare föreståndare för Helsingörslaboratoriet, anger ”Knähaken-revet ved Rå” som en av tre typlokaler för hästmusselbankarna med sin rika epifauna.
På sextiotalet gav Lunds Universitet ut en exkursionshandledning med summa­riska uppgifter om vilka djur man kunde förvänta sig att finna på olika platser i Öresund. Knähaken hade då fått ta emot stora mängder tegelskärv och metallskrot som tippats utan hänsyn till områdets stora värden. Detta ansågs ha utarmat fau­nan jämfört med tidigare men trots detta nämnde C-B Nordenberg att det fortfa­rande gick att få upp till 150 arter i några bottenskrap.
Under 1990 började jag och mina kol­leger att undersöka förhållandena i Knä­hakenområdet. Då fick vi 138 arter räknat på 5 bottenskrap. Sammanlagt har dock hela 528 arter av djur större än 1 mm an­givits från Knähaken-området vid de olika undersökningarna 1897-1997. Därefter har ytterligare ca 30 arter påträffats vil­ket innebär mer än 550 arter för området. Skillnader i metodik och provtagnings­frekvens gör att det är svårt att jämföra antalet och sammansättningen av arter i området mellan olika tidsperioder. Därför har vi nu infört en någorlunda standardi­serad metodik och just i år upprepade vivåra egna undersökningar från 1990. När vi mot slutet av innevarande år analyserat färdigt materialet och utvärderat resulta­ten tror jag vi kan få reda på om det skett några långsiktiga förändringar och kanske i så fall vad dom skulle kunna bero på.
Miljöpåverkan då - nu - och i framtiden
Vår havsmiljö är utsatt för många slag av negativa påverkansfaktorer. Miljögifter, övergödning och exploatering är kända sedan länge men numera börjar man allt­mer att tala om att klimatförändringar kan få stor betydelse. Även plastskräp, särskilt små mikroplaster, hotar haven. Denna hot­bild gäller också för Knähaken där dess­utom dumpning av skrot och utsläpp av gips och metaller satt sina spår.
Under 1971 genomfördes en omfattande provtagning i området utanför Boliden Kemi AB (förutvarande Kopparverket och nuvarande Kemira Kemi AB) i band med kommande utsläpp av tungme­tallkontaminerad gips. Undersökningen, som upprepades i mars 1972 och 1974, visade att gipsen, som man trodde skulle lösa sig i vattnet för att föras vidare med strömmarna, istället lade sig som en tjock matta på bottnen. Provpunkten närmast utsläppet uppvisade en minskning med 17 arter från 1971 till 1972 och var helt utan bottenlevande djur 1974. Även provpunk­terna som låg i strömriktningen visade en minskning av antalet arter. Det bildade gipsberget ligger i utkanten av Knähaken-området. Gipsutsläppen upphörde dess­bättre 1991. Utifrån resultat av undersök­ningar genomförda 1979 verkade det inte som om Knähakenområdets centrala delar påverkats nämnvärt av gipsutsläppen, vil­ka dock beräknades påverka bottenfaunan inom ett område på 50 000 m2 till 100 000 m2. Detta motsvarar ett produktionsbort­fall av bottendjur, räknat som biomassa, på minst 5-10 ton/år.
Övergödningen som i förlängningen kan leda till syrebrist och i värsta fall botten­död, har kanske inte satt så tydliga spår på Knähakens bottenfauna. Detta trots att Öresunds bottenvatten varit utsatt för syrebrist många gånger under senare år. Hästmusslorna är ganska tåliga mot sy­rebrist och de starka strömmarna innebär troligen att effekterna blir relativt små vid Knähaken. Områden där vissa arter över­lever perioder med långvarig syrebrist kan ha en viktig funktion som refugier efter­som arter kan sprida sig till andra platser där arterna försvunnit och etablera nya po­pulationer. Rekryteringen av salthaltskrä­vande bottendjur är för många arter dock i första hand beroende på tillförsel av larver från Kattegatt. Tillbakagången av en del arter vid Knähaken kan alltså vara resul­tatet av utarmning i Kattegatt.
Exploatering är troligen det största ho­tet mot Knähaken eftersom området är begränsat och hästmusslorna växer lång­samt. Olika slag av aktuell exploatering kan vara muddertippning, dumpning och utsläpp som ger upphov till avlagringar, bottentrålning och bottenskrapning samt utfyllnader och byggnationer. Dumpning av tegelskärv och metallskrot på 50-talet har kanske inte varit enbart av ondo. Ökad tillgång på fast substrat kan till och med ha gynnat ett flertal hårdbottenarter.
Omfattande skrapning längs botten med trål eller bottenskrapa kan vara ett stort hot mot Knähakenområdet. Särskilt oroande är den olagliga trålning som förekommit i Öresund. Med dagens effektiva redskap skulle det vara möjligt att renskrapa stora arealer på de stora långsamtväxande dju­ren. Alltför omfattande provtagning med bottenskrapa är ej heller tillrådligt i områ­det och bör därför utföras restriktivt.
I stort sett dagligen och året runt pågår sportfiske, både med turbåtar hemmahö­rande på svenska och danska sidan och med mindre privata båtar. Främst fångas torsk och sill. Garnfiske bedrivs också, både av en handfull lokala yrkesfiskare och de något fler deltidsfiskarna. Fram­förallt fångas torsk och flatfiskar. Dessa aktiviteter kan inte påverka fiskfaunan nämnvärt och de bottendjur som erhålles i redskapen är sannolikt inte så många att de hotar djurpopulationerna.
Marint reservat
Knähakenområdet är känsligt för stör­ningar på grund av den mycket areella begränsningen. Många djur har en rela­tivt dålig spridningsförmåga och häst­musslorna uppnår sin könsmognad sent. Hästmusslorna tillväxer dessutom mycket långsamt och det skulle kunna ta mycket lång tid att bygga upp ett nytt Knähaken om det försvann helt och hållet. Därför bildades ett kommunalt marint reservat 2001, det första av sitt slag i landet. Re­ servatet omfattar 1366 ha vilket blir det­samma som ungefär 2001 fotbollsplaner av Olympias storlek.
Reservatet omfattar både områden där förekomst av hästmusslor konstaterats och dessutom en väl tilltagen omgivande skyddad zon som tillåter att djurens ut­bredning kan expandera. Det senare inne­bär samti¬digt ett skydd för omgivande Haploops-bottnar (domineras av små kräftdjur), som är ytterst sällsynta numera. Till detta kommer att randområdena hyser Amphiura- (domineras av ormstjärnor) Abra- och Venus- samhällen (domine­ras av musslor) och reservatet innehål­ler därför samtliga förekommande djupa bottenfauna-samhällen i Öresund och södra Kattegatt. Inom området vistas ock­så ansamlingar av lekmogen torsk under lekperioden varför man kan misstänka att Knähaken utgör ett viktigt reproduktions­område. Reservatet kan därför innebära ett visst skydd även för torskbeståndet.
De många provtagningar med botten­skrapa som utförs i informations- och undersökningssyfte är begränsade till den allra sydligaste delen av reservatet. Där finns en mycket rik fauna att studera och man bör föra löpande protokoll över vad som tas upp i denna del av området. Där­vid bör det också vara möjligt att få reda på i vilken grad området långsiktigt påver­kas av dessa aktiviteter. De hästmusslor som erhålles vid provtagning återutsättas alltid levande inom reservatsområdet.
Reservatet är ganska lätt att övervaka ge­nom att befintlig utmärkning finns i reser­vatets ytterkanter (farledsbojarna M5, E5, W6, W7, M7, E7 och Knähakenpricken). Övervakning mot olaglig trålning bör vara särskilt skärpt i området och miljönämn­den har särskilt uppmärksammat kustbe­vakningen om detta. Sport- och garnfiske i nuvarande omfattning kan däremot fortfa­rande bedrivas.
Helsingborgs kommun - föregångare
Under snart 25 år har informationsturer med undersökningsfartyget Sabella, som främst riktat sig till Helsingborgskolornas årkurs 5, bedrivits i regi av Helsingborgs kommun. Turerna har gått till den del av Knähakenområdet där det är tillåtet att ta upp bottendjur för detta ändamål. En ma­rinbiolog från miljöförvaltningen berättar om de unika förhållandena vid Knähaken och i Öresund och vad man kan göra för att bevara den unika mångfalden i havet. Helsingborgs kommun är något av en fö­regångare när det gäller förståelsen för de marina ekosystemen och jag tror att nästa generation kommer att värdera havsmiljön på ett helt annat sätt än tidigare!

Läs hela inlägget »

I takt med att vattnet i Öresund blir varmare blir det hem för fler och fler exotiska fiskarter. Allt från sanktpetersfisk, pigghaj, gråhaj, stjärnhaj, glatthaj till småfläckig rödhaj har nu gjort sundet till sitt hem.
Redan 2011 sa Jens P Jeppesen, marinbiolog och chef för Öresundsakvariet, till Kvällsposten att det mest intressanta fyndet då var den åttaarmade eledonebläckfisken. Men då hade man bara dykobservationer.
Nu har han blivit säker på att de finns i Öresund.
– De har setts av flera fiskare, men de gömmer sig. Jag tror att det finns betydligt fler än vad man vet. Bara för att man inte fångat dem betyder inte det att de inte finns.
Kan bli 75 centimeter långa
Eledonebläckfiskar kan bli uppemot 75 centimeter långa. Traditionellt sett hittas de i Medelhavet och i delar av Atlanten. Nu simmar de alltså även runt i Öresund.
– Det är svårt att säga hur många det finns, men jag tror att det finns ungefär en bläckfisk per kvadratkilometer, säger Jens P Jeppesen.
Men det är inte bara de åttaarmade bläckfiskarna som tydligt tagit plats, enligt Jens P Jeppesen.
– Rödhaj ser vi mer och mer av. Vi får riktigt mycket rödhaj.
Hajarna och bläckfiskarna är däremot inget hot för andra djur i sundet i sig. Temperaturförändringen är det däremot, menar Jens P Jeppesen.
– De varmare temperaturerna lockar till sig nya arter, men samtidigt försvinner andra. Som olika plattfiskar och havsabborre, säger han.

Läs hela inlägget »